evert

-” Du är ung och oförstörd.” Ändå har jag aldrig känt mig så trasig. För två veckor sedan blev jag trampad på av en häst. Hon snubblade och tog sedan emot sig på min fot, 600kg häst och en trasig lilltå. Sedan dess har jag slagit in foten i väggen, tröskeln och bordsbenet och blivit trampad på ytterligare två gånger, varpå den senaste imorse. Jag tjöt rakt ut, la mig ner, började grina och ringde mamma. Underbara mamma! Det gjorde så ont.

Samtidigt har jag aldrig heller känt mig så sårbar, rent känslomässigt. Jag känner mig mer eller mindre gråtfärdig jämt. Minsta problem blir ett alltför stort problem. Jag vill ringa den jävla idioten som förstört mig, berätta för honom att jag träffat en annan och att jag inte behöver honom, skönt för han. Men samtidigt vill jag inte ge honom den tillfredställelsen att jag är desperat nog att berätta det för honom.  Oavsett, är segern hans. Han lämnade mig och blev lycklig ändå, han drog det långa strå´t.

I grannstugan eldar dom, jag känner lukten av röken och tänker på vintern i vårt stora kalla hus. Vakna då termometern visar 13 grader inne, -20 ute. Ensam försöka tända elden, förgäves. Tills du kom hem och gjorde det varmt. Det är kallt om morgonen och jag byllsar på mig kläder, kläder som jag satt på mig under skoterdressen då vi kört upp till masten och fikat, varm choklad. Innan äggen blir dåliga i kylskåpet bakar jag, kladdkaka och Sverigekaka som jag gjorde och fryste in innan jag åkte, så du kunde ta en liten bit och tänka på mig, då jag inte var där. Jag associerar allt till dig, jag älskar dig, men det vet du, tyvärr.

Andra ser ner på mig och tänker ´lilla gumman, dina problem är inte verkliga problem, så typiskt att tro när man är 18´. Hjärnspöken, jag vet! Det är när den sjuka förnekar sin sjukdom som hon är sjuk, så när jag inte längre är medveten om att spöken är spöken, ring doktorn.