evert

Jag kanske är världens klumpigaste människa! Haha! Tappade ut hela myntskrinet idag men de ska vi inte gå in så mycket mer på ;) Pinsamt!

Det är så typiskt att man ska jobba dom få dagar de är fint väder. Inte för att jag tycker de är speciellt snyggt att vara solbränd som en gammal tant men jag är verkligen motsatsen! Gjorde ett tappert försök i solariet när jag var hemma men dock förgäves, syns inte mycke av de såhär en vecka senare. Liite sol, ja tack!

Jag är en värdelös bloggare! Hur ofta lyckas jag komma ut på internet? 1 gång i veckan kanske? Och de värdelöst. Men eftersom ni läser så skriver väl jag dom få gångerna jag kan.

De har jag nog aldrig sagt, att jag jobbar på ICA! Och nej, de är varken graciöst eller välbetalt. Men man tager vad man haver. Cigaretthyllan ovanför kassan, den skulle jag fylla på, men istället lyckades jag riva ner den. Och för er som inte visste de så är de mer cigaretter bakom dom som syns. Dom var överallt kan jag lova! Sen dess har jag inte fyllt på den igen ;)  Så nu vet ni hur värdelös jag är på andra saker också!

Lördag kväll roade jag mig kungligt på gatufesten i Sundsvall. Segt i början men vafan ;D Kom dessvärre inte hem förns strax innan 5 så att söndagen blev en suddig dimma, de va en historia för sig själv.

Idag, Måndag, jobb! Kan iaf trösta mig själv med pengar. Och pengar gillar vi ;) ha! Jobbar hela helgen och 7 dagar sträck, de blir en riktig skräckvecka! Till råga på allt mycket kvällar. Life goes on.

Jag skriver när jag blir arg. Jag skriver allt jag vill ha sagt som jag inte kan säga. Men jag visar det sällan för någon. Jag har säkerligen ett hundratals brev och anteckningar liggandes överallt. Jag greppar bara närmaste penna och papper och skriver. Mycket av de jag skrivit går inte att läsa, jag slänger ur mig allt då kan är rädd att glömma de jag vill ha sagt.

29 augusti 2007

Just nu har jag grävt ner mig själv till botten. Inser återigen att jag aldrig kommer bli vad jag drömt om. Att jag i så fall redan skulle vara mycket längre fram än vad jag är. Jag skulle ha varit ute på nationella tävlingar med placeringar för att nå mitt mål. 17år och det känns som om möjligheterna är långt gågna. Mellan 20 och 30år ska man leva ut, vara den man drömt om. Men när verkligheten knackar på dörren och man inser att man har 2år på sig, blir man inte annat än deprimerad.

Och jag vet inte hur många gånger jag kännt samma stress och ångest över att hinna bli den jag vill. Varje gång är likadan som den tidigare. Jag blir aldrig mer än en Svensson, ett genomsnitt.