Ett genomsnitt
Jag skriver när jag blir arg. Jag skriver allt jag vill ha sagt som jag inte kan säga. Men jag visar det sällan för någon. Jag har säkerligen ett hundratals brev och anteckningar liggandes överallt. Jag greppar bara närmaste penna och papper och skriver. Mycket av de jag skrivit går inte att läsa, jag slänger ur mig allt då kan är rädd att glömma de jag vill ha sagt.
29 augusti 2007
Just nu har jag grävt ner mig själv till botten. Inser återigen att jag aldrig kommer bli vad jag drömt om. Att jag i så fall redan skulle vara mycket längre fram än vad jag är. Jag skulle ha varit ute på nationella tävlingar med placeringar för att nå mitt mål. 17år och det känns som om möjligheterna är långt gågna. Mellan 20 och 30år ska man leva ut, vara den man drömt om. Men när verkligheten knackar på dörren och man inser att man har 2år på sig, blir man inte annat än deprimerad.
Och jag vet inte hur många gånger jag kännt samma stress och ångest över att hinna bli den jag vill. Varje gång är likadan som den tidigare. Jag blir aldrig mer än en Svensson, ett genomsnitt.
