evert

Redan vid rondellen ett femtiotal meter från stationen söker man med blicken. Och nog ser man han. Han sitter i en av alla busskurerna och väntar. När bussen väl stannar och folk strömmar ut i den pyttelilla korridoren mellan säterna får jag en slags rastlös känsla i kroppen. Ute ur bussen får jag syn på honom. Hur kan man glömma? ögongodis. Han är oskyldigt het, självförtroende utan att vara divig, snygg utan att veta om de. Sen att han är ur gullig nog och ställer upp som hjälp till mitt projektarbete gör honom knappast till en sämre människa ;) Tack, vännen!